Furahakören i Venezuela 20.2-9.3.2000

På vårvintern år 2000 flydde Furahakören vinterkylan i Finland för att besöka Finska Missionssällskapets arbetsfält i Venezuela. Kören hade tidigare besökt Afrika, Asien och Europa så nu var det dags att stifta bekantskap med missionsarbetet på en annan kontinent. Även om vi inte lärde oss så många nya sånger under själva resan var den ett led i att föra in mera latinamerikansk musik i kören.


Venezuelas huvudstad Caracas är ca 30 kilometer lång och ligger på bottnen av en dalgång.

Det jag minns bäst av besöket i Caracas är de konserter vi höll i några skolor. Skolbarnen var en mycket entusiastisk publik och efter konserten blev det till att skriva autografer. Jag vet inte om det hänt vare sig förr eller senare i körens historia.

Reserutten gick via Madrid till Venezuelas huvudstad Caracas och därifrån vidare till städerna Valencia och Maracaibo. I Caracas träffade vi två FMS-missionärer som jobbade med diakoni och ungdomsarbete. En mindre grupp åkte och besökte de områden som drabbades av översvämningarna under hösten 1999. Rikliga regn skapade väldiga vattenströmmar som vällde ner för bergssluttningarna. Staden Caracas ligger utsträckt på ca 30 kilometer nere i en dalgång, så de fattiga kvarteren på dalsidorna drabbades värst. Hela hus hade delats itu när vattnet sköljt bort jorden under grunden.

Vi tog oss vidare från Caracas till Valencia med en hyrd buss, som fick smeknamnet kylskåpet till följd av en mycket välfungerande klimatanläggning. Överlag var vägarna som vi använde i mycket gott skick. I Valencia möttes vi av missionärsfamiljen Anders Vikström och Andrea Slotte-Vikström. Där fick vi besöka pojkhemmet Casa Hogar, som var Andreas viktigaste arbetsplats. Casa Hogar ger pojkar en ny chans. Själv övernattade jag en natt på pojkhemmet och fick uppleva att det är ett verkligt hem, inte en anstalt.


Vår buss kunde inte köra ända fram, sådet blev att gå den sista biten till Casa Hogar som ligger i utkanten av Valencia.

Vår tredje anhalt på resan var oljestaden Maracaibo. I utkanten av staden finns en ”barrio”, Etnia Guajira, där det bor guajiroindianer. De är en utstött folkgrupp som resten av venezolanerna helst undviker, och så har det varit också inom den lutherska kyrkan, som till stor del har bestått av europeiska emigranter och deras ättlingar. FMS hade en grundat en station inne i barrion. Där gav man hälsovård, firade gudstjänst och höll söndagsskola. I dagsläget (några år efter resan) är detta arbete bland guajiroindianerna något som man är stolt över också inom den lokala lutherska kyrkan. Ibland behövs det att någon kommer utifrån utan fördomar för att förändra attityderna hos lokalbefolkningen.


Guajirohus på pålar

Vi besökte också indianer i deras ursprungliga miljö på ett ställe som heter Sinamaica. Där bor de fortfarande i hus på pålar i vattnet. Det berättas att Christopher Columbus kom att tänka på Venedig när han såg dessa byggnader och att Venezuela därav fått sitt namn, som betyder lilla Venedig.

Makke Lampenius